Förskjutning - Vandring

Hur känns vandringen norrut och kommer jag klara den? Varje dag förskjuts klimatzonerna 27 meter norrut och allt liv – mikrober, växter, djur och människor måste antingen anpassa sig till ett allt varmare klimat eller vandra. Genom det här projektet vill jag undersöka denna förskjutning och känna sträckan fysiskt och gärna närma mig känslan av flykt.Jag har ont i kroppen. Efter flera dagars vandring norrut värker mitt vänstra knä. Känner mig uppgiven. Jag orkar inte vandra snabbare. Jag hinner inte med.

Hastigheten i klimatförändringarna skapar obalans i ekosystemen. De arter som under tusentals år byggt upp ett samspel och en balans pressas nu av varmare klimat och nyckfullt väder. En migrerande fågelart bestämmer sig ett år för att det inte lönar sig att flyga söderut under vintern. Ett träd slår ut sina blommor långt före att dess pollinerare har vaknat. Ett fält dränks i ett oväntat och långdraget augustiregn. 

Därtill försvårar vårt brukande av jorden vandringen norrut. Dagens fragmenterade landskap, med stora monokulturer, breda asfaltsytor och dikade våtmarker kan göra vandringen till en ny boplats för lång. Livsmiljöer är avskurna från varandra och det saknas stigar att följa. Arterna tappar fästet, halkar från varandra, separeras. 

För att undersöka detta och förflytta kunskapen ut i kroppen ville jag vandra sträckan från Jönköping där jag föddes till Örebro där jag bor idag. Jag ville pressa mig hårt och vandra långt och på så sätt närma mig känslan av flykt. Sträckan skulle bli den längsta jag någonsin vandrat. Utmed vägen tänkte jag, fotografera och förflytta växter och djur norrut i ett desperat och ologiskt försök att hjälpa dem på vandringen norrut.

Under två och en halv dag vandrade jag 13 mil för att komma omkring 10 mil norrut fågelvägen. Från Jönköping till Motala. Jag startade bland höghuset i Råslätt där jag föddes  vandrade utmed små och stora vägar utmed Vätterns östra sida. Med start i stad och ut på landet. äppelodlingar  jordbrukslandskap. Jag hade packat lätt och bar med mig ganska lite att dricka. Det gjorde att jag fick en hel del fina möten när jag ganska ofta knackade på i hus och stugor och frågade om jag kunde få fylla på vatten. Jag fick med mig både tips om vägar att följa, en inblick i olika livshistorier och gick ibland vidare med händerna fulla av frukt. Under kortare pauser grävde jag upp en ny växt, fotograferade den och la den till packningen för att den skulle få följa med en bit på vägen. Jag sov utomhus i hängmatta under stjärnklara himlar. Vädret var med mig och jag vandrade i temperaturer kring 15-18 grader. Men på tredje dagen hade jag pressat min kropp för hårt. Mitt högra knä värkte väldigt. Känslan av att vara utmattad var tung. Jag stannade, mörkret föll och regnet hängde i luften. Det är alltså så här det känns när man ger upp.

Projektet visas under våren 2026 i en samlingsutställning med tema "Migration". I ett utbytesprojekt mellan KASA galleri i Istanbul och Galleri F2 i Örebro deltar fem svenska och sex turkiska konstnärer under ledning av curator Derya Yücel. Jag visar 22 fotografier och en installation.  

Under installationen i Istanbul vandrade jag 13 kilometer för att komma 10 kilometer rakt norrut. Jag fotograferade lokala växter och reflekterade över hur instängd naturen är. Jag ville komma ut i den vilda naturen, skogen, men möttes av stängsel. Människan och naturen var avskurna från varandra.