Varje dag förskjuts klimatzonerna 27 meter norrut och allt liv – mikrober, växter, djur och människor måste antingen anpassa sig till ett allt varmare klimat eller vandra. Genom det här projektet vill jag undersöka denna förskjutning och uppleva sträckan fysiskt genom olika vandringar.
Hastigheten i klimatförändringarna skapar obalans i ekosystemen. De arter som under tusentals år byggt upp ett samspel och en balans pressas nu av varmare klimat och nyckfullt väder. En migrerande fågelart bestämmer sig ett år för att det inte lönar sig att flyga söderut under vintern. Ett äppelträd slår ut sina blommor långt före att dess pollinerare har vaknat. Ett fält dränks i ett oväntat och långdraget augustiregn. Så försvinner den specialiserade pollinatören för orkidén. Så börjar de livsuppehållande systemen att vackla.
Anpassningen till de nya förutsättningarna tar tusentals år. Klimatförändringarna går för snabbt. Då kvarstår förflyttning. Vissa arter har dessa förutsättningar medan andra är för långsamma eller är specialiserade och helt beroende av att dess föda eller boplats också klarar att flytta. Dessutom så försvårar människans brukande av jorden vandringen norrut. Dagens fragmenterade landskap, med stora monokulturer, breda asfaltsytor och dikade våtmarker kan göra vägen till en ny boplats för lång och för svår. Livsmiljöer är avskurna från varandra och det saknas stigar att följa. Arterna tappar fästet, halkar från varandra, separeras.
För att undersöka detta och förflytta kunskapen ut i kroppen ville jag vandra sträckan från Jönköping där jag föddes till Örebro där jag bor idag. Det är ungefär den sträcka som klimatet förskjutits under 20 år. Jag ville pressa mig hårt och vandra långt och på så sätt närma mig känslan av flykt. Sträckan skulle bli den längsta jag någonsin vandrat i ett svep. Utmed vägen tänkte jag, fotografera och förflytta växter och djur norrut i ett desperat och ologiskt försök att hjälpa dem på vandringen norrut.
Jag startade bland höghuset i Råslätt där jag föddes vandrade utmed små och stora vägar utmed Vätterns östra sida. Med start i stadens grå och hårda, vidare till äppelodlingar i ett böljande jordbrukslandskap.
Jag hade packat lätt och bar med mig lite att dricka. Det gjorde att jag fick en hel del fina möten när jag ganska ofta knackade på i hus och stugor och frågade om jag kunde få fylla på vatten. Jag fick med mig både tips om vägar att följa, en inblick i olika livshistorier och gick ibland vidare med händerna fulla av frukt.
Under kortare pauser grävde jag upp en ny växt, fotograferade platsen den växte på och själva växten i min hand. Jag la den till packningen för att den skulle få följa med en bit på vägen. Symboliskt och laddat. Jag sov utomhus i hängmatta under stjärnklara himlar. Vädret var med mig och jag vandrade i temperaturer kring 15-18 grader.
På tredje dagen hade jag pressat min kropp för hårt. Under två och en halv dag hade jag vandrat 13 mil för att komma omkring 10 mil norrut fågelvägen. Mitt ena knä värkte väldigt. 10 års förskjutning av klimatzonerna från Jönköping till Motala. Kände mig uppgiven och orkade inte vandra snabbare. Jag hann inte med. Jag stannade och medan mörkret föll och regnet hängde i luften omfamnade jag känslan av att ge upp.
Projektet visades under våren 2026 i en samlingsutställning med tema "Migration". I ett utbytesprojekt mellan KASA galleri i Istanbul och Galleri F2 i Örebro deltar fem svenska och sex turkiska konstnärer under ledning av curator Derya Yücel. Jag visar 22 fotografier och en skulptural installation.
Under en av dagarna i Istanbul vandrade jag 13 kilometer för att komma 10 kilometer rakt norrut. Jag fotograferade lokala växter och reflekterade över hur instängd naturen är. Jag ville komma ut i den vilda naturen, skogen, men möttes av stängsel. Människan och naturen var avskurna från varandra.
One day, two days, three days …
Pushing boundaries
Replacing microbes, plants, insects, mammals.
Pushing us all to walk.
Away from everything we know.
Depends on.
Holds dear.
Replacing microbes, plants, insects, mammals.
Pushing us all to walk.
Away from everything we know.
Depends on.
Holds dear.
One week, two weeks, three weeks …
I know this place. This is where I grew up. I know the the rivers, the trees and the soil.
I know you.
I know you.
One month, two months, three months…
I used to know this place, but …
Every day it’s getting warmer.
This water does no longer still the thirst of my children.
This soil will no longer feed me.
Soon we will walk.
Every day it’s getting warmer.
This water does no longer still the thirst of my children.
This soil will no longer feed me.
Soon we will walk.
They plan to build higher walls.
