Teknikoptimism och naturens egna lösningar
Skogen är ljusgröna årsskott, mikrobakterie, läppstekel, lövsångare, gråsiding och rödräv. Ett myller av liv och död. En växelverkan och en cykel formad under tusentals år. En plats där vi kan förnimma naturens eviga inandning och utandning. Tillväxt och förmultning. Ett samspel med grenar, rötter och mycel.
Idag brukar vi skogen i ett allt högre tempo. Skogen är inte längre skog utan material. Vi fäller och river upp rik mångfald och återplanterar homogent. Samma ålder, samma sort. Enkelt. Effektivt.
Skogen ska räcka till mycket. Fjärrvärme, huskonstruktioner, bioplast och kolsänka som bromsar klimatförändringar. Genom nedärvda vanor eller omedvetna förskjutningar förbränner jag mer fossilt material än mina föräldrar och mer än deras föräldrar. I jakt på vad? Jag belastar mina barn och dig. Jag belastar skogen samtidigt som jag hoppas att den ska rädda mig.
I projektet Carbon Capture Storage arbetar jag med den volym trä som behövs för att binda mitt koldioxidavtryck under ett år. Verket består av en fotografisk serie, ett videoverk där jag bär och eldar trä, ett performance och en installation av återbrukat trä. Installationen består av 365 träkuber var och en stor nog för att binda in dagens klolioxidavtryck. En kub för varje dag.
Jag bjuder in dig att sitta ner på kuberna och samtala kring teknikoptimism, begär, hastighet, resonans, skog och naturens egna lösningar.
Jag bjuder in dig att sitta ner på kuberna och samtala kring teknikoptimism, begär, hastighet, resonans, skog och naturens egna lösningar.
Idag släpper vi i världen ut 40 miljarder ton CO2 varje år. Vi behöver fånga in 23 miljarder ton per år för att nå fossilindustrins tanke om netto till 2050. Många hoppas att den tekniska utvecklingen ska rädda oss. Idag fångar vi genom 27 anläggningar med Direct Air Capture in 10000 ton – med andra ord 0,000005 promille av vad som krävs.
Skogen sköter koldioxidinfångning genom fotosyntesen, en process formad under många miljoner år. Trädet binder kolet i sina vävnader och släpper ut syret till oss för att andas. Ny teknik kan lösa en del av problemet men vi behöver förstå att vi är natur, tätt sammankopplad och helt beroende av naturens egna system.
”The quality of a human life cannot be measured simply in terms of resources, options, and moments of happiness; instead, we must consider our relationship to, or resonance with, the world.”
Om Hartmut Rosas tankar kring begreppet resonans.
Om Hartmut Rosas tankar kring begreppet resonans.
Jag bär kuberna ut till platser i naturen för att fundera över materialet. Var kommer det ifrån? Hur får vårt sätt att bruka materialet konsekvenser på naturen? Jag sätter eld på kuberna och känner efter. Processen visas i en serie fotografier och en film på två skärmar. I filmen hörs låga, släpande klarinettoner från psalmen Härlig här jorden som jag spelar på ett kalhygge.
Projektet visades i sin helhet under biennalen OpenArt i Örebro. Under invigningen genomförde jag ett performance där jag arbetade med att konkretisera mängden koldioxid och göra den kännbar, tung och besvärlig. Jag famnade 36 dm3 lind från mitt barndomshem, jag bröt isär en lastpall, jag bar tre kuber med tre dagars koldioxid tre varv runt hela installationen, jag samlade ihop 36 dm3 förkolnat trä.
Under tiden jag gjorde kuberna fick jag tillfälle att tänka kring hur vi brukar trä. Tempot är snabbare och vi är längre från produktionen idag än tidigare. Visuellt starkt blev det för mig när jag såg två olika sätt att märka upp träet. Ett var snabbt och effektivt med stämplat trä på snabbvuxet virke och ett annat bar spår av hantverk och hade med stämjärn hackats in i en tätvuxen och gruvhuggen balk.
Här kan du läsa vad andra har skrivit om projektet.